Kategorier
Intervjuer metal Musikk

Okej og hårdrocken

Husker du den svenske musikkblekka Okej? Uansett om svaret er ja eller nei, du se den flotte svenske dokumentaren «K special: Okej – 80-talets största poptidning» på SVT2 kl. 2340 i kveld.

Mens du venter, kan du kose deg med director’s cut-versjonen av mitt intervju med Okej-veteran Anders Tengner, som i fjor ga ut boka Access All Areas – om sin mangeårige karriere som metaljournalist.

ØH: Du var vitne til heavy metals store vekst gjennom 80-tallet? Hvorfor var det så få journalister som tok musikken på alvor den gangen, og hva var grunnen til at det ble så stort?

AT: Jag tror att det är en generationsfråga. Många av de journalister som arbetade på framför allt dagspressen tillhörde en generation som inte förstod den nya, hårdare musiken. Den var också imageinriktad och vände sig mot yngre – som då inte togs på allvar. Jag minns inte att något av mina favoritband; Kiss, Alice Cooper, Deep Purple med flere, fick annat än dåliga recensioner och utskällningar redan på 70-talet – medan samma journalister hyllade Ulf Lundell och Bruce Springsteen.

80-talet präglades av ett förbudssamhälle i Sverige, av en ny moraltrend som skulle fördöma allt som kunde anses ”skadligt”, och då fick hårdrock och videovåld stå som symbol för det värsta. Vi var en handfull journalister som alla bottnade i att var var rockfans, som började skriva om hårdrock på ett seriöst sätt. Jag, Dennis Karlsson, Pär Fontander på P3, Stefan Johansson, Jörgen Holmstedt och några till. Att hårdrocken blev så stor berodde nog på kombinationen av bra låtar och en häftig image som slog an hos en generation som redan fått uppleva hårdrockens första steg, på det tidiga 70-talet.

ØH: Du kommer ikke så mye inn på det, men hvor hardt ble heavy metal skadeskutt av grunge og alternativrock på 90-tallet? La du merke til en endring med artistene du intervjuet?

AT: Grungen kom som en motreaktion på den hårdrock som blivit överpompös, fjantig och mer handlade om hårspray, spandex, snurrande trumset, gigantiska scenchower och brudar än rock. Låtarna blev allt poppigare, många kan kanppast betecknas som hårdrock.

Det var pudelrockens akilleshäl – imagen tog överhanden. Precis som punken slog sönder de stora arenabanden på 70-talet (Genesis, Yes, Led Zeppelin) kom grungen och kapade huvudet på metallen över en natt nästan. Självklart var utövarna en gång inspirerade av just de gamla hårdrockhhjätarna, men de ville göra något annat. Lösningen blev att de blev trista. Inga scenkläder, ingen scenshow, inga spexiga fotosessioner, knappt några intervjuer.

Är det något jag minns från grungebanden var att de var trist att intervjua.

ØH: Hvem vil du si er klodens største metalband i dag? Er det Iron Maiden, Metallica, AC/DC eller andre? Og hva sier det om heavy metal-publikummet at det fortsatt er de samme bandene som på 80-tallet?

AT: Du får inte glömma Kiss. Trots allt är de större idag än på 70-talet. Men Iron Maiden är nog det mest folkkära bandet av dem alla. De har lyckats få flera generationer att älska dem, vilket är lite konstigt eftersom de verkligen inte satsat på att skriva lättillgäbgliga singelhits. Men de har värme och äkthet och det skiner igenom.

Att publiken fortfarande väljer de gamla rävarna är inte så konstigt. Den nyare rocken har svårt att få fotfäste, precis som ny pop. Den ynga publiken, tillförslen, är inte lka trogna banden som vi var. Vi var Kissfans forever. De är fans i några veckor och går vidare. Tack vare att stora delar av publiken från 70-och 80-talen är kvar och aktiv kan de gamla banden skörda triumfer. Och så är det ju nostalgi också, även för yngre.

ØH: Når vil du si at grensene mellom å være journalist, musikkaktør og venn ble mest utflytende?

AT: Jag närmade mig aldrig journalistiken utifrån journalistiska regler och förordningar. Jag var ett fan som ville veta mer, och som sådan var jag ofta mycket kritisk. Men jag såg aldrig ett ”kall” att avslöja privata hemligheter eller skandaler, det skötte andra tidningar bättre. Mitt forum, Okej, var heller inget granskande organ.

Jag tror jag fick veta mer – och mina läsare – tack vare att jag etablerade vänskap och förtroende med många artister, än de ”seriösa” journalister som var illa omtyckta av banden. Jag kände mig aldrig hemma bland andra journalister. Jag tyckte att de ställde urusla frågor på presskonferenser och skämdes faktiskt ibland över att vara journalist. Med Glenn blev de verkligen en djup vänskap under flera år, och jag vet att vi valde att Jörgen skrev om honom i Okej istället för jag. Av förklarliga skäl.

ØH: ”Punk er bare energi, jazz er bare talent, mens hardrock er både energi og talent” er en bra oppsummering. Står du for den fortsatt?

AT: Nej, jag har lärt mig älska jazz och märker att den både har talang och energi. Det där sa jag 1980 då jag bara hört en massa 40-talsjazz på radio. Jag tror till och med att det var någon annan som sagt så och jag tyckte det var träffande.

ØH: Er boka også et slags gravskrift for en type rockejournalist som er i ferd med å utryddes? De store stjernene er jo i dag så godt som utilgjengelige, mens resten av platebransjen ikke har penger lenger.

AT: Ja, tyvärr är det så. Jag tror inte någon ny musikjournalist får chansen att etablera de kontakter jag skaffade mig. Idag styrs intervjubokaning centralt. Journalister tillåts inte att ha direktkontakt med skivbolagen i USA eller England, eller fixa intervjuer direkt med banden eller managementen. Det hålls PR-perioder och sedan ska det vara tyst. Artister mediatränas. Det finns inga pengar hos skivbolagen att flyga runt folk, vilken var en förutsättning – Okej hade aldrig haft råd att resa så mycket som vi gjorde.

ØH: Siste spørsmål: Hvorfor forelsket du deg egentlig i heavy metal? Og blir du aldri lei?

AT: Hårdrocken erbjöd allt jag ville ha i musik. Bra melodier, kraft, energi och – ofta – spännande texter. Kopplat till duktiga musiker och bra sångare blev jag såld. Jag har dock alltid tyckt om annan musik som pop, funk, instrumental lounge, och sedemera jazz. Hiphop har jag alltid haft svårt för. Jag fick nog en överdos av hårdrock ett tag. Det slutade vara roligt. Nu har boken återväckt kärleken till rocken, och det är jag glad för.

Av oyvindholen

Father, journalist, author, and journalist in D2/Dagens Næringsliv (www.dn.no).

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær hvordan dine kommentardata behandles..